Det gör ont, i hjärtat.

Det är lätt att det blir lite fina grimaser på morgonkvisten.
Jag har vart vaken sen 13.00 igår!
Jobbat hela natten.
Nu ska jag ta tåget till Vendel.
Sedan fira Sussan.
Och sedan hem, sooova.
Vi avslutar dagen med att jobba lite natt.

Jag är så besviken!! Idag fyller min kära vän Oscar 21 år. Han har en födelsedagsfest som jag tror är GRYM, jag är nästan helt säker. Jag tror stället är grymt och det är MYCKET folk. Dessutom är min närmaste vän där. Och vad gör jag? Jo, jag ska snart åka till jobbet. Jag hade så hemskt gärna velat vara där!! Jag kan inte göra så mycket åt saken. Jag hoppas iallafall dom får en super härlig kväll.

Frukost på stan med tjejerna!
kärlek.

Jag var alldeles ensam på gatorna när jag gick hem från jobbet i morse. Inte konstigt, klockan var närmare halv sex. De flesta låg nog sov, sen flera timmar tillbaka. De fanns säkert dom som var på väg till jobbet. Där gick jag, med musik i örona & luvan över huvudet och en varm choklad i handen. Jag gick sakta fram medans snön föll ner, jag var nästan en snögubbe när jag kom hem, men det gjorde ingenting. Träden lös upp av snön som dom fått på sig. Det var väldigt vackert! Jag fick äntligen tid till att tänka utan att någon avbröt mig. Jag vill vara allt på samma gång. Jag vill vara tillänglig för allt och alla. Jag vill hinna med allt, gå på alla fester samtidigt som jag ska jobba, tvätta,städa, laga mat & gå i skolan. Det som ofta glöms bort är att jag måste ta hand om mig själv. Jag älskar att göra spontana saker, det är de jag lever för! Men ibland funkar de inte, och man måste ta måstesaker före det man vill. Jag hatar att säga "Jag kan inte, jag ska jobba". Men när ska jag hinna jobba om de inte är på helgerna då jag är ledig från skolan? "Du jobbar ju varje helg" Ja, det gör jag. Om jag inte söker ledigt, så får jag jobba. Jag söker aldrig ledigt om det inte är till något speciellt. När man har ett arbete måste man lära sig att man blir tvungen att anpassa sig. Tyvärr hinner man inte alltid allt som man vill. Man måste hela tiden kompromissa om tiden och allt man ska hinna med. Därför tar jag vara på alla dom bra stunderna av livet.

Igår var jag och köpte jag en julgran och tillbehör. Sedan kom Ida hit och hjälpte mig att göra lägenheten lite mysigare.



Sedan vart det lite förkrök innan en spontan utgång.
Avslappnad & lugn kväll.
Kom hem i bra tid & somnade som en gris.

Du har ingenting att säga till om längre..

Jag vet inte vad jag ska säga, göra, tycka eller tänka. Det kom nog mer eller mindre som en chock. Det kan tyckas enkelt att bara ignorera det, men fan, det är de inte. Jag blir hela tiden påmind, vart jag än går, men jag har klarat av att trycka bort det för jag har vart så otroligt säkert på min ståndpunkt. Men nu, när det verkligen blir så tätt inpå. Det har snart gått en månad utan att vi hörts. Är det meningen att jag ska vara helt orörd när han dyker upp, utan att jag är beredd på det?

Ibland är jag jätte känslig. Jag vill gråta och skrika ut alla mina känslor. Jag vill verkligen att någon ska förstå vad jag känner. Jag vill att någon ska känna med mig och förstå varför jag känner som jag gör. Jag vill att någon berättar för mig att det är okej att jag känner såhär, att det är mänsligt, att jag inte alltid behöver vara superwoman.

Vem, om inte Ida kom förbi igår med en chokladkalender?
iih, puss!