Jag sätter mig på bussen, ensam längst bak
Har vandrat efter dina fotspår hela dagen.
Alla minnen dyker upp när jag möter din blick.
Regnet öser ner, tankar jagar mina dagar.
Går inte att glömma, fy fan vad det är svårt.
Jag bränner upp minnena av dig emellanåt.
Och jag säger förlåt, för jag vill inte vara din vän
Känner mera så efter allt som har hänt.
Frågor utan svar har satt mig i plågor.
Försöker inte tänka men det är svårt att låta bli,
När vi inte längre är två i denna värld,
När vi blev ingenting och sakta gled isär.
Sorgen tränger djupare och ingenting är som jag vill,
ser min spegelbild, den blänker i en vattenpöl.
Livet går vidare men känner, det är så plågsamt.
Men jag ber dig, jag hoppas att du minns.