Jag vet inte vad jag ska säga, göra, tycka eller tänka. Det kom nog mer eller mindre som en chock. Det kan tyckas enkelt att bara ignorera det, men fan, det är de inte. Jag blir hela tiden påmind, vart jag än går, men jag har klarat av att trycka bort det för jag har vart så otroligt säkert på min ståndpunkt. Men nu, när det verkligen blir så tätt inpå. Det har snart gått en månad utan att vi hörts. Är det meningen att jag ska vara helt orörd när han dyker upp, utan att jag är beredd på det?

Ibland är jag jätte känslig. Jag vill gråta och skrika ut alla mina känslor. Jag vill verkligen att någon ska förstå vad jag känner. Jag vill att någon ska känna med mig och förstå varför jag känner som jag gör. Jag vill att någon berättar för mig att det är okej att jag känner såhär, att det är mänsligt, att jag inte alltid behöver vara superwoman.