Jag ljuger för mig själv och för alla andra om jag skulle påstå att jag inte bryr mig om min mamma längre. Läget är mycket värre än vad jag någonson kunnat föreställa mig. Har det här hänt flera gånger tidigare, utan att jag fått veta om det? När jag var mindre var det aldrig någon som var riktigt ärlig och berättade hela sanningen. Dom ville få det att låta att det var så bra som möjligt, när det egentligen kanske var rent åt helvete. Jag vet inte riktigt vad jag tycker. Jag förstår att det är väldigt jobbigt som liten att höra att ens mamma är psyiskt sjuk och alkolist. Men är det bättre att ljuga och aldrig ge barnet en ärlig förklaring till varför vissa saker blir som dom blir? Ska man behöva bli ifråntagen sin mamma utan att riktigt veta varför? Mår man bättre av det?

Nu när jag blivit äldre och sen den dagen jag träffat Ulf så har jag fått veta mer, jag har fått mer förståelse om min mammas sjukdom. Jag har fått veta saker ingen annan skulle berätta för mig, även om de inte alltid har vart dom mest positiva sakerna är jag glad för att han valt att vara ärlig mot mig. Skillanden nu och för ett halvår sedan är den att idag så blir jag nästan aldrig ledsen över min mamma. Och det ser jag enbart som något positivt. För ett halvår sedan hade jag brytit ihop för länge sen över vad hon har gjort. Idag har jag har accepterat att min mamma är psyiskt sjuk och alkolist. Det är något jag aldrig kommer kunna ändra på. Jag kommer aldrig kunna göra min mamma frisk. Det är jag själv som väljer hur jag vill att mitt liv ska vara. Idag mår jag hur bra som helst, jag mår fortfarande bättre än aldrig förr. Jag älskar mitt liv! 

Mamma är ändå min mamma och kommer alltid att vara, hur jag än vill med den saken. Det är en självklarhet att jag bryr mig. Skillnaden är bara den att jag mår bra trots att hon mår dåligt. Jag är inte mamma åt min egen mamma längre.