Jag har haft två händelserika dagar med mycket skratt men också depp och oro. Förhoppningsvis har jag insett nu (lite för sent kanske, men bättre sent än aldrig) att det inte är någon idé att oroa sig överhuvdtaget. Jag kan inte göra något åt det - det får bli som det blir. Nu vet jag verkligen hur jag ska hantera situvationen, hur den än slutar. Det känns riktigt bra.

Jag umgåts med Ida hela kvällen. Ingen dag är den andra lik. På vägen till liljehallen så uppstod en liten insident. Ida skriker och jag skriker för att hon skriker. Hon säger åt mig att inte kolla på marken, dum nog gör jag det ändå och de slutar med att jag springer där ifrån och skriker. Det var nämnligen en död fågel som låg på marken. När vi var hemma skulle Ida tända en lampa. Det SMALL och sen såg jag bara Ida som låg på golvet och skratta.. Av rädsla eller av glädje? Efter lite hjälp av en onykter vän så kunde vi få tillbaka strömmen. Vuxenpoängen sattes på prov. Vi är trots allt inte helt fullärda på hur man ska betee sig i vissa situvationer. Kul var det iallafall!

Love
/ M