Det är nog dags att avsluta vårt kapitel och stänga igen boken. Jag tror det är dags att vi tar farväl av varandra. Inte på låsas, inte för en månad utan på riktigt. Vi har snart kännt varandra i 2 år. För mig har det vart två år med alla känslor jag någonsin kan känna, tror jag. Det har vart fruktansvärt roligt, spännande och fint men samtidigt otroligt jobbigt och ibland väldigt intensivt och påfestrande. Jag har slutat för länge sen att räkna hur många gånger jag gråtit, hur många gånger jag vart arg på dig och likså hur många gånger jag tänkt hur mycket du betyder för mig och att allt kommer att bli bra.

Allting började när jag precis hade börjat på gymnasiet. Jag och mina 2 kompisar satt på en lektion. Förmodligen var vi i våran egna lilla värd, vi var inte med på lektionen, inte fyiskt i alla fall. Jag vet inte hur eller vem, men någon hittade en hemsida iallafall. Det stod med stora bokstäver i stil med "Vill du biljettförsäjlare. Ansök nu!" Vi ansökte, och vi blev biljettförsäjlare. Jag minns så väl när dom här personerna var på väg till skolan, vi visste då inte visste vilka det var. Jag hade enbart prata med den här personen i telefonen. Det är väl ingen hemlighet att jag har en tendes till att göra bort mig vilket jag inte skäms för. Även denna gång lyckades jag. Personen i fråga delade ut all information som behövdes. Han kollade på mig och säger "Du behöver väl inte det här, du har ju redan mitt nummer" Jag svarar han med ett ja och springer sedan där ifrån. Blicken, en märklig jävla blick, men någonting fick mig att fastna när jag var på väg upp. Det är ett ögonblick som jag bärt med mig. Nej, jag kan faktiskt inte beskriva den. Det vart inte bara Skumparty i Uppsala. Jag och Moa stack till Örebro. En spårad bilresa hem som pricken över i:t. Några veckor senare befann jag mig i Växsjö. Jag frågar mig själv än idag, Hur gick det till? Men fan så kul jag hade. Jag levde som aldrig förr!

Efter att deras "turne" var slut forsätte jag och denna kille att ha kontakt med varandra. Och det är på den vägen vi kommit dit vi är idag. Jag kan inte riktigt sätta ord på innebörden och betydelsen av vår relation. Men det har vart mycket fina stunder som jag inte skulle tacka nej till att få uppleva igen. Det var så tryggt. Vi kunde kolla på varandra och förstå, utan att behöva säga något. Jag kommer nog aldrig förstå vad det är i dig som fått mig att lägga ner så mycket tid, energi och tålamod. Du bär på något speciellt.

Men den energin som du fått under den här tiden har nu tagit slut. Jag har ingen ork att kämpa längre. Jag vet inte ens vad jag kämpat för? Min största vilja var nog bara att få ha dig i mitt liv. Mer än så begär jag inte. Men våra konflikter och känslor har tagit över. Du är en person som betytt och kommer forsätta att betyda så frukansvärt mycket för mig. Du har gett mig så mycket! Jag är tacksam och glad att jag fick möjligheten att få träffa dig.

Nu stänger jag vår bok. Det förblir ett minne!
Farväl älskade du.