Är jag feg och inte känner efter? Eller har jag bara blivit starkare i mig själv? Jag vet inte.. Jag känner mig så lugn och trygg, samtidigt som jag känner mig så rädd. Det är så mycket jag vill berätta och fråga, fast samtidigt vet jag inte vad det är. Orden fastnar i halsen och det ända man får fram är en tystnad. Och vad är det jag är rädd för? Förmodligen att höra svaret, och jag har absolut ingen aning om vilket svar jag kan få. Det kan verkligen vara vilket som helst. Senast idag sa jag till en nära vän "det är bara att köra, du vet vad du ska säga". Men nu sitter jag här själv, och jag vet inte vad jag ska säga. Känslor och människor kan verkligen få en ur balans..