I dag hände något med mig & mina känslor. Jag vet inte egentligen inte varför jag vart ledsen, om de nu var ledsen jag vart. Min kropp höll nog bara med om känslorna som min kurator pratade hon. Hon känner mig utan och innan känns det som. Jag beundrar henne otroligt mycket! Även om hon "bara" är min kuratorn, så är hon så mycket mer för mig. Hon är min förebild! Hon kan sitta där, utan att jag sagt speciellt mycket, genom att bara titta på mitt kroppspråk och berätta om känslor hon tror att jag känner, och hon har alltid rätt. Varje gång jag åker därifrån har jag något att fundera över. Jag suger verkligen åt mig allt, för hon säger alltid rätt saker.