Idag fick jag en liten känslosmäll när vi vid lunchen började prata om hur många timmar i veckan jag & Ulf träffas. Från att nästan träffats varje dag till att träffas en gång i veckan är för mig en väldigt stor skillnad. Ibland kan den ända gången i veckan bli stressig. Jag förstår att jag behöver "bli vuxen" och lära mig att leva själv utan en massa vuxna. Men jag kan det, det lärde jag mig för länge sen. Det handlar om att Ulf verkligen betyder något för mig. Det han gjort för mig är helt otroligt. Jag kommer aldrig kunna beskriva hur tacksam jag är. Att jag sitter här idag är helt sjukt. Att jag har en fin lägenhet där jag kan känna mig hemma och trygg är enbart Ulf´s förtjänst, ingen annans. Jag trivs att umgås med han.

Det är det här jag menar - Folk bara försvinner. Visst, det här är lite speciellt eftersom han "jobbar" med mig och han är tvungen att trappa ner. Men det är inte den första som bara helt plötsligt är borta. Är det bara jag som tycker att det verkligen är jobbigt när människor bara försvinner? Som om vi vore några robotar som inte vet vad känslor är. Nu för tiden känns det tabu om man blir ledsen för en människa som andra tycker att man borde glömma. Klyschan "det kommer flera tåg" känns rätt uttjatad. Visst,den är sann men man kanske inte vill att de ska komma nya tåg? Det kanske är just den personen som försvann man verkligen vill ha i sitt liv. Man kanske inte vill att någon annan person ska ersätta den platsen i hjärtat. Vad gör man då? Orkar man att hur många tåg bara kommer och går? Visst, många människor kommer och går under livets gång men jag tror att alla människor behöver en trygg omgivning där man har personer man kan lite på.

Det här kommer från hjärtat och jag vill inget hellre än vi håller hårt i dom personerna som vi älskar och betyder något för oss. Det finns faktiskt inte några personer som kan ersätta varandra.

älska mer